Induktionsspis?

När bilden togs hade jag redan stått och lagat denna mat i en timme.
Spagettivattnet hade kokat men efter att man lägger i spagettin tar det ytterligare flera minuter innan det börjar koka igen. Det gäller verkligen att man inte har bråttom!

Igår kväll gick Miriam, Elias och jag till vår lilla affär för att köpa mat och lite snacks. På vägen hem när regnet öste ned bad jag barnen att ta det försiktigt så att de inte skulle halka. För barnen gick det bra men inte för mig, några meter utan för vår dörr halkade jag och ramlade handlöst på ändalykten, jag kände att det knäckte till i nacken och jag var väldigt nära att dunka i nacken i klinkersplattorna men jag klarade mig!
Jag blev nog mest rädd så jag ropade på Mattias så han fick göra en undersökning av min nacke som han frikände, han sa att jag nog kommer ha ont i nacken i några dagar.
Han hade rätt! I morse kunde jag knappast komma upp ur sängen, så ont gjorde det! Efter ett tag med lite tabletter och mobilisering så kändes det bättre.

Tanken kom, tänk om jag hade behövt ta mig till sjukhus, 112 nej det funkar inte här! Och vad hade vi gjort av barnen om Mattias skulle följa med mig in till sjukhuset? Vi har ju inte hunnit etablera så många kontakter här ännu. Även om jag tycker att jag har haft förståelse för patienter från andra länder som kommit till min arbetsplats i Sverige så har jag fått ännu mer förståelse nu, vad liten och utlämnad man känner sig! Denna gång gick ju allt bra och det tackar jag Gud för!/ Gabriella