Söndagsvandring i bergen

Så har jag då gjort bergsvandringen jag nämnde om i förra inlägget. Vi började i söndags klockan 05:30, en grupp entusiastiska ungdomar och så jag! ;) Kände dock att jag absolut med råge höll jämna steg med de andra så jag kände mig nästan jämnårig med 20-åringarna…

Planen var att först gå upp till några antenner en bit upp i bergen och därefter fortsätta vidare till en bergstopp på cirka 4300 meters höjd. Solen sken och tyvärr föll jag till föga vad gäller solkräm… Är inte så förtjust i att kladda med krämer så jag tog lite solskydd på näsan och öronen och tänkte i min enfald att det skulle räcka. Efter att ha kommit hem på kvällen insåg jag att så inte var fallet. Jag hade en typisk alp-bränna, med ett rött ansikte och nacke och resten av kroppen vit… Nåja, man lär sig av sina misstag, så nästa gång blir det solkrämskladd, det kan jag lova!

Att vandra på den här höjden känns helt klart! Särskilt i de branta partierna blev det ordentligt flåsigt. Efter ett par timmar stannade vi och åt vår medhavda frukost med en vidunderlig utsikt. Därefter fortsatte vi vidare mot målet. Vi passerade en liten by med klassiska lerhus och en lite förundrad lokalbefolkning som lite tveksamt undrade ”varför”, när vi sade att vi skulle till toppen bara för att…

Merparten av vandringen var just en vandring, men det blev även lite klättring där man fick häva sig upp på lite klippor. Med ett antal hundra meter nedanför sig, så gällde det att hålla i sig!

Väl uppe så bjöds det på pannkakor av den tyske killen som bjöd med mig på vandringen då det var hans födelsedag. Pannkakor med nutella har nog aldrig smakat så gott! Efter en stunds njutning i solen så bar det av nedåt igen. Vi gick i och för sig först utmed en bergskam och kom faktiskt ytterligare några meter högre. Enligt GPS:en landade vi på 4307 meter över havet som högst. Vi valde att ta en annan väg ner mot ” el Panamericano ”, som den stora vägen kallas. Omväxlande stigar, småvägar och inga vägar alls ledde oss till slut ner dit. Väl där väntade vi in en taxi som fick köra oss de 35 km vi hade kvar hem. Vi hade då avverkat cirka 15 km stigning och 5 km nedfärd så 35 km promenad utmed en stor väg tyckte vi kändes onödigt.

Väl hemma blev det dusch och vila innan det blev en delikat födelsedagsmiddag hos mina nyfunna vänner.

Att jag sedan sov gott är en underdrift!

Vacker blomma utmed vägen.

Vass men fin.

Beundran av utsikten.

Antennerna som var första delmålet.

Kanske nästa mål?

Härlig natur.

Läcker skog.

Ännu mer berg.

Svårt att låta bli att ta kort...

Vägar utmed berget.

Anderna levererar.

Pannkakor med nutella! :)

Nedfärd.

Fortsatt nedfärd.

I väntan på taxin.

Första veckan till ända

En vecka har nu gått sedan avfärden från Örebro och jag börjar komma till rätta i min nya miljö. Sanningen att säga var det lite tufft initialt, med både jetlag och en massa nya intryck samt en helt ny arbetsmiljö. Eftersom de inte haft någon kirurg här på flera månader kändes det som att allt kirurgiskt som ackumulerats bara sköljde över mig. Spännande och givande, men självklart utmanande! Utan de resurser vi har på hemmaplan hoppas jag såklart att jag kommer kunna hantera allt som kommer i min väg…

Systemet på sjukhuset är lite annorlunda än i Sverige. Varje läkare anger hur många mottagningsbesök de vill ha på en dag, och då delas det ut ett antal ”cupos”, eller biljetter om man så vill. Patienterna börjar köa tidigt på morgonen och en del sover till och med över utanför sjukhuset för att kunna få en biljett när de släpps klockan 06:00. De betalar ungefär 12 kronor för ett läkarbesök, och får sedan slå sig ner i väntan på att bli ”triagerade”, eller bedömda av en sköterska och en läkare. Det är sedan detta som avgör i vilken ordning de kommer in till läkarna. Utöver dessa cupos kan varje läkare dessutom ha ett antal återbesök och interna konsulter från andra specialiteter.

Själv har jag dock inte några egna cupos, utan de har redan planerat in 3-4 operationer per dag under hela tiden jag är här, så jag kommer operera och hjälpa till att bedöma de kirurgiska fall som kommit och kommer till de andra läkarna.

I dagsläget finns det på läkarfronten en urolog, en gynekolog, en ortoped, två narkosläkare, några familjeläkare och några medicinläkare här. Utöver detta finns det också utbildningsläkare, så det är lite annorlunda bemanningsmässigt än när vi jobbade i Ecuador. De flesta sköterskorna är från Peru, men det finns även några européer och amerikaner, medan det bland läkarna endast finns ett fåtal Peruaner.

Operativt har jag hittills opererat några bråck, en laparoskopisk galla som jag tyvärr var tvungen att konvertera till en öppen pga en kronisk ful gallblåseinflammation. En åderbråcksoperation samt ett par mindre kirurgiska ingrepp med borttagning av lite hudförändringar. Just nu väntar jag in en datortomografi på en patient som eventuellt har en akut bukåkomma.

Precis som i Ecuador har man ansvar för sina patienter tills det är utskrivna. Det innebär att jag rondar alla dagar i veckan som jag har patienter inneliggande på avdelningen, vilket lär innebära måndag till söndag… Jag kan dock delegera över ansvaret till någon kollega om jag ska åka bort någonstans på en helg. Imorgon har jag tex blivit inbjuden att vandra med lite annan personal upp till ett berg på cirka 4300 meters höjd en bit härifrån. De räknade med 8 timmars vandring dit, så det blir en tidig start imorgon. Mer om det senare.

Nu till lite information av medicinsk karaktär som kanske förstås bäst av de som är mer införstådda i den medicinska sfären.

Avsaknaden av instrument är alltid en utmaning inom vilken bransch man än arbetar. När jag stämde av vilken laparoskopiutrustning som fanns så berättade de att de gick in med verres-nål och sedan skarpt och blint med en 10-mm port. Görs ju på en del håll, men inget jag känner mig nöjd med. Eftersom det inte finns någon visiport, kan ju adherenser absolut ställa till det för en… De hade ingen trubbig mandräng alls, utan bara vassa. Gick då upp på lagret och gick igenom en del donerad utrustning och hittade en trubbig 10-mm mandräng! :) Hittade även ett par vassa till som jag gick ner till verkstaden med och så kunde de fila ner dem, så nu är jag på banan igen för öppen portsättning nedom naveln.

Endocatchpåsar finns det inga utan man gör en egen av en avklippt handske. Man tager vad man haver.

Varicerna jag opererade gjordes med en strippsond av modell äldre. En stel stålvajer, med ett gängat huvud. Fungerade, men inte riktigt lika smidigt som med de vi använder hemma.

En patient hade efter ett två veckor gammalt trauma i form av en bilolycka ett hematom i buken med misstanke om infektion. Hemma skulle vi ju skickat patienten till röntgen för en percutan dränering, men här fanns det för det första inga riktiga drän att lägga perkutant utan jag fick aspirera ut 210 ml via ett litet pleuradrän med hjälp av en medicinare som skötte ultraljudet. Fungerade, men bökigare än hemma. Hoppas vi slipper öppna för bättre dränering.

En annan skillnad är avsaknaden av dagkirurgisk verksamhet. Även ett litet navelbråck kommer dagen innan operationen och läggs in. Detta för att säkerställa att de kommer samt att ordna med dusch och annat praktiskt. De stannar sedan kvar en natt efter operationen då många har flera timmars resa hem och inte känner sig redo att åka hem samma dag som operationen, även om de är i skick för det.

Har ni orkat läsa hit har ni gjort det bra, så jag tar nog och avslutar här. Ska nu efter att jag rondat vänta in att tvätten jag hängt på tork ska torka, och sedan blir det lite lunch innan jag tar en promenad ner på stan och ser mig om lite grann. Sedan blir det nog en tidig kväll så jag orkar upp imorgon bitti.

På återskrivande senare!

Njutning på på 10000 meters höjd.

Från flyget mellan Lima och Cusco

Vackra berg.

Strax före avfärd mot Curahuasi.

Utefter vägen.

Höga berg och djupa dalar.

Framme!!

Välkomstskylten på väg upp emot sjukhuset. 

Första frukosten. Härligt med Papaya-säsong! :)

Stripp-sond modell äldre.

Utsikten från mitt rum.

In action med tappning av blödning.

Resan till Curahuasi

Så är jag då framme i Curahuasi. Resan gick från Stockholm till Amsterdam och därefter vidare till Lima där den sista flighten var ca 12,5 h. Jag har alltid älskat att flyga och känslan av att sitta och plocka med flygplansmaten och släppa alla krav då man ändå sitter där man sitter är en vila för själen. Att den sen inte är en vila för ändalykten mot slutet är en annan sak, men allt kan ju inte vara positivt.

Väl i Lima sov jag en natt på ett hotell i anslutning till flygplatsen innan det var dags att den 1/5 åka vidare mot Cusco. Det var en tidig flight som var fullspäckad med förväntansfulla turister samt en del lokalbor. Cusco är ofta startpunkten för de som ska vidare mot Machu Picchu och områdena kring Inka-rikets högsäte. Väl i Cusco möttes jag upp av en Taxichaufför vid namn Cesar. Bilfärden till Curahuasi fick mig att tänka på Långben och den tecknade filmen på julafton: ” Jag tog ner er lugnt och säkert, va…” Vi började på 3200 meters höjd i Cusco och åkte sedan upp mot ca 3600 meter innan vi snabbt och ibland säkert tog oss ner mot Curahuasi som ligger på 2700 m höjd. Förutom lite omkörningar i kurvor och över heldragna linjer så gick det helt ok. Solen sken och rutorna var nere och det var lite sommarkänsla med i krokarna 28 graders värme.

Jag blev avsläppt vid sjukhuset och fick nyckeln till mitt rum av vakten vid grinden och så 49 timmar efter att jag lämnat Örebro var jag äntligen framme.

Rummet jag blivit tilldelad är en trevlig liten lya med ett par sängar, ett skrivbord, en garderob, en skänk och en toalett med dusch. Riktigt trevligt. Det finns 10 liknande rum som alla delar på ett kök och en tvättstuga. Efter uppackning och iordningställande tog jag mig en liten promenad på sjukhusområdet, där jag återkommer till vad som finns när jag får bättre koll på det själv.

Härefter tog jag på mig ryggsäcken och vandrade ner de 2 kilometrarna ner mot centrum av byn där jag tog en dagens lunch på en restaurang som vakten vid grinden rekommenderat. En majssoppa följt av ris, kött och sås, där dock köttet kom från en stackars ko som det skulle varit kul att se innan den fick sluta sina dagar. Segt är relativt, men i det här fallet en underdrift… Såsen var dock fantastiskt god och lite aji, som är en kryddblandning som vi även hade i Ecuador lyfte det hela ytterligare.

Efter lunchen inhandlade jag lite frukt och diverse råvaror för  att kunna laga till lite mat på egen hand på sjukhuset.

När jag kom åter till sjukhuset slog tröttheten ner som en slägga och det blev en liten tupplur innan jag tog mig ut och sprang en sväng. Att ha en sten i handen kändes ånyo naturligt, precis som i Ecuador, då det kryllar av hundar som är mer eller mindre närgångna, men stenen stannade tack och lov kvar i handen.

Sedan avslutades dagen med en natts sömn som tyvärr omhuldades av jetlag, men det rättar väl till sig det med…

Således en liten exposé över resan till Curahuasi. Kämpar med ett icke fungerande och långsamt internet, så bilder hoppas jag kommer senare, och likaså hur den första tiden tett sig på sjukhuset.  

Ecuador vs Peru

Så var det då dags att återigen få komma till det Sydamerika som fascinerat mig så länge. Det var många år sedan jag senast var i Peru, och det blir spännande att se om det är några större skillnader mellan att arbeta i Ecuador och Peru.

Vi är denna gång inte samlade som familj utan jag åker iväg själv för att arbeta som kirurg på ett sjukhus i Curahuasi som heter Diospi Suyana.

Imorgon väntar en lång resa från Arlanda där jag beräknar anlända till sjukhuset på måndag kväll svensk tid, alltså den 1/5.  Jag tycker iofs om att flyga, så jag ser fram emot resan även om det nog blir lite tradigt mot slutet. Det är oklart vilken typ av nätuppkoppling jag kommer ha på sjukhuset, men jag hoppas under resans gång också kunna lägga upp lite bilder för att visa er lite av det jag kommer möta på denna resa.

Hoppas ni vill följa med mig under månaden som ligger framför! :)

Ecuador vs Sverige

Så har vi då varit i Sverige lika länge som vi var ute på vårt stora äventyr. Som ni kan förstå så är kontrasterna ganska stora mellan att arbeta i Sydamerika och i Sverige, vare sig det gäller arbete som kirurg eller som barnmorska. Även barnen, eller snarare ungdomarna har också upplevt stora förändringar. En del bra och en del mindre bra.

Vi har inte gett upp planerna på fortsatt utlandsarbete och kortare uppdrag har vi gjort sedan vi kom hem. Dock dröjer det nog några år innan det blir längre sejourer igen, men den som lever får se!  Vi lämnar det hela öppet och på återskrivande framöver! :)

Kontraster

Nu har jag fått möjlighet att börja med ett projekt i djungeln, nära gränsen till Peru. Det är ett samarbete med Hcjb- Sverige och hälsoministeriet här i landet. Det handlar i det stora om hur de själva sköter om sina förlossningar ute i djungeln utan snabb tillgång till sjukvård. Tillsammans skrev vi ihop frågor som vi sedan intervjuade kvinnorna i byarna. Hade jag haft mer tid på mig så hade vi kunnat gjort denna studie i hela Sapara befolkningen men nu hade vi bara tillfälle att besöka fyra små byar. Så vi kallar studien en "pilotstudie" för att senare eventuellt göra en större som innefattar alla 23 byarna. Jag frågade frågorna på spanska och Aparicio översatte till kichwa. Han jobbar för hälsoministriet men kommer från en av byarna och talar deras språk. Sedan skrev jag ned svaren på spanska.

Så här såg en av landningsbanorna ut i djungeln. Det är tur att Maf-piloterna är så duktiga på att landa.

När vi skulle fråga frågorna så samlades ofta fler än bara den kvinnan vi skulle intervjua.

Här är den berömda chichan som alla dricker, även jag lärde mig att dricka den:)

Matdags, kokt vildsvin med någon konstig rot som de också kokat.
Ett stort blad blev både tallrik och duk. Jag har nu även fått smaka på rökt apa. 

I väntan på att byborna skulle samlas, männen i byn var och högg ned träd så då åkte vi ut och fiskade.
Tyvärr fick denna fina Tukanfågel bli bete åt fisken. 

Jag fick dock två fiskar som vi senare åt upp.

En av de andra höll på att få en jättestor fisk men den slet sig.

Vanlig syn vid ankomst, barn som samlas vid vår packning.

Min hängmatta som jag sov i med myggnät. Jag fick sova i skolan alla gångerna.

Varje kväll undervisade jag byborna om hur det fungerar inuti kroppen när ett barn blir till,
hur barnet växer och hur en förlossning går till. Det var intressant att höra de olika kommentarerna,
ibland bara en bekräftelse på vad de redan hade listat ut men ibland riktiga aha upplevelser. 

Frukostdax för denna pojke.
Han och ett till barn hade under natten blivit biten av vampyrfladdermöss.
Jag var då glad att jag sov i min hängmatta, men tanken slog mig om de kan bita igenom... 

I denna by tvättade de kläder, diskade, badade och hade gäss som simmade på ett och samma ställe.
Jag märkte tyvärr en stor skillnad på hygienen i de olika byarna.

Denna lilla apa var mitt upp i allt och alla.

Tillverkning av en kanot, allt görs förstås för hand av träd som de själva har huggit ned för hand.

Efter mycket huggande med machete kom denna starka kvinna till det innersta av en palm, där finns det vita köttet som är mycket mjukt och som man kan äta direkt, s.k palmhjärta. Det smakade mycket gott, speciellt när man var svettig och törstig. Jag blev verkligen imponerande av dessa djungelmänniskor.   

Efter att ha levt ett enkelt liv i djungeln bar det iväg till stranden med mina föräldrar som var på besök.
Det kändes väldigt skönt att bara få njuta av bad och sol i några dagar. 

En av kvällarna spelade barnen och Mattias schack.

Den 28 mars fyllde Miriam 10 år!
På lördag ska hon ha kalas för sina kompisar.

När vi kom hem från stranden hade marsvinet dött. Nu har Elias begravt henne i vår trädgård.
Vi har nu lämnat av mina föräldrar på flygplatsen och hämtat upp ett nygift par som båda är läkare som ska få vara med och jobba på sjukhuset.

JAG VILL LEVA!

Den här babyn är 4 månader gammal och väger nu 4 kg. Han håller på att bli adopterad av en amerikansk familj, tack och lov! Han kom till sjukhuset nästan livlös när han var 2 månader gammal och vägde då endast 2 kg. När han föddes ville mamman inte ha honom och sa åt pappan att gå ut i djungeln och döda honom eftersom han i deras ögon inte såg normal ut. Pappan tog med sig babyn men kunde inte döda honom utan lämnade honom där i djungeln en bit från byn. Efter två timmar gick pappans faster dit för att babyn skrek så mycket och tog med honom till sitt hus. Pappan och fastern tog då hand om honom och började ge honom en dryck som heter "agua de platano" alltså kokta matbananer i vatten. Några få gånger, vi vet inte hur många gånger, betalade fastern en annan kvinna att amma babyn men det blev för dyrt. Babyn överlevde genom att i stort sett bara dricka  "agua de platano" i 2 månader. Han håller nu på att återhämta sig och bor hos en amerikansk missionärs familj i Shell. Föräldrarna till babyn har redan skrivit på adoptionspapperna.
Den som fick nys om babyn var en annan missionär som var i byn i ett annat ärende och såg babyn. Hon berättade för pappan och fastern att de skulle ta babyn till sjukhuset i Shell eftersom han höll på att dö. Efter ett par dagar dök fastern upp på sjukhuset och bara lämnade babyn där. Tanken var att babyn skulle till barnhemmet efter sjukhusvistelsen. Föreståndaren av barnhemmet kontaktade istället direkt familjen eftersom hon visste att de var intresserade av att adoptera. De tog med sig pojken hem istället. Detta gör adoptionsprocessen så mycket smidigare när ett barnhem inte är inblandad.

Här är vi på en babyshower som anordnas när någon väntar eller fått en baby. Denna baby längst bort i bild  är 6 dagar gammal och väger 4 kg. Den andra, mirakelbabyn (närmast i bild) är som sagt 4 månader gammal och väger lika mycket.

Nu till något helt annat:
Elias har nu även haft en tarantella som husdjur under sin papperskorg. Efter en vecka i fångenskap släpptes han dock lös. 

Det blev nog lite för jobbigt att fånga småkryp till honom, plus att han tyckte synd om honom. Elias har ju nu även ett marsvin som han fick av en annan familj. Det är en hona, så nu vill han köpa en hane så det kan bli ungar... Här gäller det att ta vara på tiden som är kvar innan vi kommer tillbaka till Sverige då det kommer att bli sååå mycket svårare att ha husdjur. (Föräldrarnas åsikt;)