Så har då vår resa börjat närma sig sitt slut. Vi är nu i huvudstaden N’djamena och imorgon natt går planet hem. Tyvärr är vi inte riktigt i samma skick som när vi kom… Trots malariaprofylax och myggnät har både Gabriella och jag fått malaria. Vi har fått intravenös behandling som nyligen avslutats och hoppas på att resan hem ska fungera bra. Med malarian kom även vätskeutträde i bägge ändar för att uttrycka mig milt… Det har dock varit en erfarenhet att frossa som vi aldrig gjort förut och t.o.m. ha ont i musklerna efteråt pga frossan. De säger att det är värre när man inte haft malaria alls tidigare eller inte haft det på länge. Vi har ju bägge haft det som barn, men man glömmer fort. 

På det stora hela lade sjukdomen en liten sordin på avslutningen av vår tid här, men alla runtomkring oss har varit väldigt förstående att det är en del av livet. 

 

                            

                            

De sista dagarna i Bebalem var fyllda av mycket besök från alla möjliga olika besökare. Många kom med brev med önskemål om hur vi skulle kunna hjälpa dem. Det är inte alltid lätt att leva i det överflöd som vi trots allt gör i västvärlden och inse att man tyvärr ändå inte kan hjälpa alla. 

 

                            

En sammanfattning av vår tid här ger dock att vi fått uppleva mycket, lärt oss mycket och förhoppningsvis även bidragit en del med den kompetens vi hade med oss från Sverige. Vad framtiden för med sig vet vi inte. Vi åkte den här gången hit tillsammans med ett tysk-franskt par som bägge är en bit över 70 år. Mannen är kirurg och kvinnan har gjort ett storartat jobb med allt praktiskt kring mat, boende etc. De har jobbat här två längre perioder på 70- och 80-talet och därefter gjort en hel det korta besök som den här gången. Det har verkligen varit en trygghet att ha dem med då de känner till alla rutiner och mycket av det praktiska som var helt nytt för oss. Vi har lovat oss själva att inte ta ett beslut om vi kommer tillbaka eller ej förrän vi landat hemma i Sverige igen och kan få lite distans till allt vi fått vara med om. Det har trots allt varit ganska tuffa förutsättningar på många sätt, även om vi såklart även njutit mycket av vädret och fått lära känna många nya vänner. 

 

                                        

                                                

Åker vi ut igen så låter vi er veta det, och för er som läst våra blogginlägg så hoppas vi iaf att vi kunnat förmedla lite av den vardag vi nu fått leva i under en månad. 

 

Så förhoppningsvis på återskrivande framöver!