söndag 12 juni 2011

Ett inlägg i moll...

Idag förlorade vi vår första patient sedan jag kom hit. Jag är inte så naiv att jag inte var förberedd på det, och jag har ju även viss vana av svårt skadade och sjuka patienter som ibland inte överlevt, men det är ändå väldigt tragiskt när man är mitt uppe i det. Jag tänker utelämna detaljer, det kan jag berätta för de som är intresserade, utan det blir lite kortfattat. Blir någon ändå besvärad så får ni hoppa över det här inlägget.

Patienten det handlar om var 33 år gammal och lämnade efter sig fru och tre barn på 3, 5 och 7 år. Han kom till oss kl. 13:35 efter att ha börjat få diarréer idag på morgonen. Han kom in på en bår och var initialt talbar, men förlorade snabbt medvetandet, och dog utan att vi kunde rädda honom. Oerhört tragiskt, och frustrerande, eftersom han hade överlevt om han bara hade kommit in lite tidigare. Det som slår mig är den korta tidsrymden mellan diarrédebuten och döden... Man inser hur det är på de ställen där det inte finns tillgång till intravenös vätskebehandling.

Tyvärr är inte det tragiska slut med det. Eftersom han dog av kolera är riktlinjerna här att han måste begravas inom 6 timmar under särskilda betingelser. Detta innebär att väldigt få Haitier klarar av att uppfylla dessa riktlinjer, av kostnadsskäl. Detta leder till att nästan alla blir begravda i en massgrav för att minimera smittspridningen, något som hälsoministeriet anordnar och bekostar. Jag kan bara försöka tänka mig in i samma situation och vilken otrolig frustration jag skulle känna om det var någon av mina nära och kära. Och detta är en vardag som så många människor lever i, dag efter dag. Tänk vad mycket vi har att vara tacksamma över!!
Självklart lägger en sådan här händelse sordin på resten av dagens arbete, som dock fortgick.

Efter ett antal dagars arbete får man lite rutin på det man ska göra och man vänjer sig också vid de förhållanden som råder på avdelningarna. Något som är beklagligt är att det faktiskt är ett flertal patienter som trots att deras diarréer avtagit vill stanna kvar på avdelningen. Trots alla flugor och alla dofter och det faktum att patienterna ligger på britsar precis bredvid varandra utan någon som helst integritet, väljer de hellre att stanna än att åka hem. Det gör att man undrar hur deras hemförhållanden ser ut...

Klockan drar iväg och jag behöver krypa till kojs. Det blir inte mycket tid över på kvällarna efter att man har sanerat sig, ätit och förberett för nästa dag. Det har hittills dock varit en mycket givande tid. Som rubriken angav så blev detta ett inlägg i moll, beklagar...

Mattias

3 kommentarer:

  1. Hej!
    Det gör ont i hjärtat att läsa detta, svårt att ta in hur situationen är. Ni gör ett jättejobb!
    Själv är jag världsförälder i UNICEF och brukar regelbundet köpa div vacciner och vattenreningstabletter mm men jag kunde inte hitta koleravaccin.
    Kan man hjälpa er direkt på något sätt? Ni har kanske lagt ut information om det som jag missat?
    Ha det bra o hälsa Gabriella // Susanne

    SvaraRadera
  2. Tack för kommentaren!

    Vad gäller arbetet i Haiti så har vi ingen direkt möjlighet att vidarebefordra hjälp annat än att man kan gå in på Samaritan's purse hemsida: http://www.samaritanspurse.org/ och t.ex ge donationer till arbetet där.
    Vad gäller sjukhuset i Shell jobbar vi fortfarande på den bästa lösningen för att förmedla gåvor till sjukhusets fond för de patienter som har svårt att betala sina sjukvårdskostnader. Räknar med att återkomma snart med det.

    Ha det gott!

    Egberths

    SvaraRadera
  3. Ja, oj vad man ska vara tacksam för hur man har det! Det blir extra tydligt när man läser ett sánt här inlägg. Ni gör verkligen en fantastisk insats!!

    Kramar frán kusinen i Sevilla

    SvaraRadera