Nu har vi varit på en nostalgitripp till Andoum. Det var en restid på 3 timmar med bil på en del skumpiga vägar. Andoum är en by som har ett litet sjukhus där Mattias var i sju månader 1993-1994. På den tiden var det även en fungerande missionsstation som bla utförde skolbyggen och grävde brunnar, men de hjälpte även till att dela ut mat när det var hungersnöd, mm. Nu används stationen bara ibland när någon kommer på besök. Stationen och sjukhuset ägs av kyrkan i byn. Vårt boende i två nätter var på stationen som bestod av små hyddor där man endast får plats med någon hylla, garderob och varsin säng med myggnät. 

Utanför en bit bort var dasset och en bit därifrån var utomhusduschen. Väldigt spartanskt men ändå charmigt. 

Daniel Olsson som jobbar med olika projekt var där tillsammans med sin vän Markus som var med honom den här gången, och hjälpte till med ekonomin på sjukhuset. Daniel åker till Tchad någon gång per år för att se över och hjälpa till med de projekt som Sverige är engagerade i. Den här gången var de i Tchad två veckor för att se över vattenbrunnar som behöver lagas och se till så att reservdelar köps mm. De jobbar med en lokal person som är utbildad brunnsingenjör. Den här byn med den trasiga brunnen låg en bit bort och nära där rebeller håller till, så byhövdingen som måste ge oss tillåtelse att åka till byn såg även till så att vi fick med oss en beväpnad vakt för vår säkerhet. Vatten är ett måste så de är väldigt tacksamma när de får hjälp. Byborna utser en person som tar hand om vattenpumpen och ser till så att alla som använder den bidrar ekonomiskt. Så nu när den behövde lagas så kunde de själva vara med och betala för reservdelen. På det sättet så blir de mer benägna att ta hand om sin brunn. 

Vi var även med vid lagningen av en annan brunn utanför en moské, som hade en liten annan teknologi än den första. Mycket intressant.

Vi fick också se på ett annat projekt som secondhandbutiken Vinden i Alingsås bidrar med. De ger ekonomiskt stöd för de som har något slag av funktionshinder så att de kan gå en skräddarutbildning och lära sig att sy. Två stycken tog examen nu och vi kunde se vilka fina kläder som de hade sytt. På det viset kommer de nu att kunna försörja sig själva. 

Ett annat intressant projekt som några i Sverige är med på, är ambulans på motorcykel. Många byar är svåråtkomliga med bil men med motorcykel kommer man lättare fram. Jörgen Rutegård i Sverige har varit med och tagit fram en vagn som man hakar fast på en motorcykel. På det viset kan man hämta sjuka patienter på ställen där bil inte kan ta sig fram. Han var också där med sin fru Ann-Charlotte vid vårt besök. 

Vi avslutade kvällen i Andoum med vedeldad hemmagjord pizza och satt ute runt en eld och åt. En kväll vi inte kommer att glömma!

En sjuksköterska, Eduard, som har fått en kirurgutbildning och som även fanns på plats för snart 30 år sedan var kvar på sjukhuset och Mattias var med på två operationer. Ett kejsarsnitt och ett barnbråck. Gabriella var med på en förlossning och kunde förevisa hur man använder de amniohook vi tagit med oss. Alltså ett instrument som används för att ta hål på fosterhinnorna vid en förlossning. Innan använde de antingen sax, peang eller en kanyl för att peta hål på hinnorna. Sjukhuset eller snarare dispensären som finns i Andoum har ännu enklare standard än sjukhuset i Bebalem, men även här så utförs en hel del välfungerande sjukvård. 

Vi kunde också ta en promenad på den gamla landningsbanan som nu inte längre används men som tidigare använts frekvent av bla MAF. Efter ett par dagars nostalgi bar det av åter mot Bebalem. Vägarna är dammiga pga den röda sanden som finns överallt och då bilarna inte har aircondition så behöver man ha fönstren öppna. Temperaturen har stigit så nu är det runt 40 grader i skuggan på dagarna. Ni kan föreställa er hur smutsig och svettig man blir efter en sån resa! Nu fortsätter vi i Bebalem och ser fram emot vad följande veckor kan erbjuda.

Så har det blivit dags för mig, Mattias att sammanfatta den första tiden här i Tchad. Trots tre år i Ecuador och diverse kortare arbeten på olika håll i världen, så har nog den här resan varit den mest utmanande. Dels har min franska legat av sig en del, men det är samtidigt lätt att vänja sig av med den brist på utrustning som finns på många håll i världen inklusive här. I Sverige har vi ju tillgång till i princip allt vi behöver, vilket vi ofta tar för givet. Jag hoppas att jag ska kunna ta med mig den ödmjukhet och den tacksamhet för detta som ju annars är så lätt att tappa bort i vår högteknologiska, välutrustade värld…

 

Här på sjukhuset slås jag av att det är så mycket folk överallt. Vart man än vänder sig så finns det patienter och familjemedlemmar som antingen väntar på sin tur eller lagar mat över små eldar då all mat som patienterna får ordnas av familjen.

 Första mottagningsbesöket jag var med på så satt det ett 40-tal patienter utanför mottagningsrummet och alla hade med sig en liten anteckningsbok, den ena mer sliten och smutsig än den andra. Det är journalen. Man skriver sedan för hand i den lilla boken vad patienten söker för samt utredningsgång och behandling. Lite skillnad mot att diktera in besöket i en datajournal och få det utskrivet av fantastiska vårdadministratörer.

 

Är det så att patienten ska till röntgen så finns det en röntgenapparat för slätröntgen att tillgå. Bilderna framkallas sedan för hand i framkallnings- och fixeringsbad. Det finns ett laboratorium, men med mycket färre analyser än hemma.  

 

På operation har jag varit med om en hel del spännande och utmanande fall. Jag ska inte gå in i detalj på dessa, men berättar gärna mer och visar andra typer av bilder för de som är intresserade på hemmaplan. 

Ett axplock är dock följande:

 

En 12-årig flicka med en stor tumör i buken utgången från livmodern. Här finns det ingen möjlighet till mer avancerad diagnostik såsom skiktröntgen eller mikroskopisk undersökning, varför man tyvärr måste gå direkt på symtomlindrande behandling, bara baserat på ultraljudsfynd. Flickan hade kraftiga buksmärtor och vi opererade bort tumören medtagandes en del av livmodern. Tyvärr verkar det som att den var elakartad, men det finns också godartade tumörer med samma växtsätt, så framtiden och inte en mikroskopisk undersökning får visa vad det var. Någon eventuell cancer-behandling finns tyvärr inte att få. 

 

En ung man som innan vår ankomst opererats med en extern fixering av ett lårbensbrott. Tyvärr låg inte frakturen rätt, så vi fick göra om det. Problemet är att det inte finns någon genomlysning på operations-salen… Således får man göra justeringen, hoppas på det bästa och få facit på röntgen. Vi var nöjda med resultatet, vilket ju såklart var skönt.

 

En 48-årig kvinna med en stor tumör i buken sedan 10 år. När vi öppnade upp magen var det en typ av mucinös tumör (sleminnehållande) med lite oklart ursprung. Dock hade den vuxit över både på stora kroppspulsådern och undre hålvenen, så det blev en del försiktigt friande av dessa. Tyvärr fungerade inte sugen, så vi fick förlita oss på kompresser för att hålla operationsområdet torrt. Att säga att det var en skön känsla när vi genomsvettiga fick ut tumören är en underdrift.

En kvinna som skulle dränera lungsäcken där jag blev erbjuden två drän, där påsen var sönder på den ena, varför det fick bli det kvarvarande som egentligen var för stort. Någon sug fanns inte att tillgå, varför det blev handsugning istället. 

 

Som sagt det finns mer fall, men detta var några stycken.

 

Sammanfattningsvis är jag mycket imponerad över de jag har förmånen att jobba med här på sjukhuset! Att de med så sparsamma förutsättningar gör ett så bra jobb är beundransvärt! Förhoppningsvis kommer även vi efter dessa veckor känna oss än mer bekväma med att jobba under förutsättningar så olika våra egna.

Här kommer så den första uppdateringen från oss i Bebalem, och idag är det jag, Gabriella som skriver. Vi har efter några dagar i N’djamena, där vi behövde registrera oss och ordna lite annat administrativt nu anlänt till Bebalem. Hit kom vi i ett litet 4-sitsigt plan som flögs av organisationen MAF och av en trevlig Kanadensisk pilot. 

 

Vi fick med oss 3 av 4 resväskor med förnödenheter till sjukhuset, och den andra kom med marktransport idag. 

Efter landning väntade en 2-timmars bilresa med mycket härliga omgivningar. 

Resan tog oss på dammiga och sandiga vägar till sjukhuset i Bebalem, där vi ska spendera merparten av vår kvarvarande tid i Tchad. Här blev vi mottagna av lite sång och mat från personalen som välkomnade oss hit.

Bebalem är en by i södra Tchad med cirka 20 000 invånare, men sjukhuset täcker ett område på cirka 250 000 invånare. Det finns även många som kommer långväga ifrån, då detta är ett sjukhus som folk blir hänvisade till. 

 

Första dagen på sjukhuset, var jag med på ronden med en besökande tysk gynekolog. 

Mycket intressanta fall då man ofta bara kommer till sjukhuset när man absolut behöver det. Det innebär att patienterna är väldigt sjuka. Ett exempel var en gravid kvinna i vecka 30 som hade fått svår malaria. Hon fick medicinering direkt i blodet men hon hade redan fått svår anemi och efter en blodtransfusion hade hon ett Hb på 40 (normalt är 120-150) och hade även generella ödem (svullnad i hela kroppen). Hon skulle behöva mer blod men vi får se om de hittar någon annan som kan tänka sig att ge blod till henne. Här kan man inte förvara blod då det inte finns några kylskåp utan man ger blodet direkt. Den franska kirurgen berättade att en gång när en kvinna blödde rejält under en operation för ett utomkvedshavandeskap och de inte hade tid att vänta på någon som kunde ge blod, tog de blodet som hon hade blött ut i buken och drog upp det i en stor spruta och tog sedan filtret för transfusion och sprutade tillbaka det in i kvinnan. Detta gjorde att hon kunde överleva tills de hade hittat någon som kunde ge blod. 

En annan intressant berättelse var om en kvinna som kom till vårt hus och visade upp sina barn på fem år. 

Hon fick trillingar och födde med normal förlossning på sjukhuset. Under graviditeten misstänkte de att det var tvillingar då hennes mage var så stor men det visade sig vara tre stycken! Här är det rätt vanligt med tvillingar men inte trillingar. Pappan blev chockad och trodde det var onda andar och stack iväg. Mamman fick ekonomisk hjälp av en person i Frankrike som fattade tycke för dessa barn. Mamman gifte sedan om sig. När pappan såg att de var normala och att man dessutom kunde få pengar för dem så ville han bli delaktig igen. Nu går barnen i en privat skola här i Bebalem som betalas av kvinnan i Frankrike. Den allmänna skolan är gratis från regeringen men den är inte alls så bra och det är väldigt många barn i klassen. En annan intressant berättelse som vi fick höra var att för två år sedan kom det hit ett par från Frankrike för att undervisa i den privata skolan. Det visade sig att alla barn som var vänsterhänta ansågs dumma och inte så smarta så de fick ingen undervisning. Den franska kvinnan var vänsterhänt och övertalade lärarna om att så inte är fallet. Detta var för bara två år sedan! Imorgon är det söndag och då är det en vilodag. Det blir ett möte i kyrkan på förmiddagen, och sedan får vi se vad dagen bjuder på. Detta vara allt för den här gången, men vi hoppas kunna skriva lite mer snart igen.

Nu väntar Tchad om allt går enligt plan...

Barnen blir stora och då är det dags för ett nytt äventyr. Planen är nu att bara Gabriella och jag ska åka iväg ut i den stora världen. Anhalten blir Tchad där vi ska vara behjälpliga i den mån vi kan som kirurg och barnmorska på ett litet sjukhus i byn Bebalem, samtidigt som vi hoppas lära oss mycket av de lokala aktörer som är på plats. Om allt går som vi önskar så åker vi iväg den 24/1 och stannar sedan borta i 4 veckor.

Om detta arbete hoppas vi kunna skriva mera om här på bloggen framöver. Dock beror det på internetuppkopplingen på plats, så frekvensen på inläggen kan vi inte säga något om. Hoppas dock att nästa inlägg blir från N'djamena i Tchad. 

Välkomna att följa med! 

Farväl till Peru...

Min tid i Peru är så till ända. Jag är nu åter i Sverige med allt vad det innebär.

Det var en händelserik avslutningsvecka i Curahuasi med en hel del spännande fall på sjukhuset.  Veckan började med en kvinna som två veckor tidigare hade burit en gryta med kokande vatten och ramlat och då fått vattnet över sig. Hon hade initialt blivit behandlad på ett annat sjukhus, men då hon inte var nöjd med vården där kom hon istället till oss. Vi uppskattade hennes brännskador till mellan 35-40%, och till merparten av andra graden, enligt den mest välkända benämningen. Vi lade initialt om hennes sår på mottagningen, för att dagen efter i narkos på operation rengöra det hela bättre och lägga om skadorna lite bättre. Det jag slogs mest av var att denna typ av skador utan tvekan skulle hänvisats till ett brännskadecentrum i Sverige, men att vi här fick stå till buds med den vård vi kunde ge.

Jag fick också vara med ortopeden och operera några knepiga frakturer som vi var tvungna att improvisera en del på, både på grund av komplexiteten av fallen, men också på grund av viss avsaknad av optimal utrustning. Lärorikt!

Slutligen hade vi en ung kvinna som blev knivhuggen där det också krävdes en hel del arbete för att få till det på ett bra sätt. Även här hade man i Sverige tillkallat en hel del subspecialiteter, men nu gick det tack och lov bra ändå.

Det blev under veckan även ytterligare ett TV-framträdande där jag blev intervjuad med avseende på min tid i Peru. Jag fick också spela in en hälsning till det 10-årsjubileum som sjukhuset skall fira i höst.

Den sista fredagen så åkte vi några stycken till Cuzco för att där på lördagen åka vidare till ”Rainbow Mountain”, som är en relativt ny turistattraktion i Peru. En bergstopp på 5200 meters höjd med fantastiska vyer som helt klart var värda promenaden. På söndagen var vi en hel grupp från sjukhuset som åkte till ett annat berg i närheten av Curahuasi och tittade efter kondorer. Vi såg ett antal av dessa stora majestätiska fåglar och hade en bra dag. Tyvärr är det svårt att med fotografier riktigt skildra den underbara natur jag fått umgås med under den här månaden, men några försök följer nedan.

Väl åter på sjukhuset väntade en delikat ostfondue innan det blev dags att packa ihop alla mina pinaler och förbereda mig för måndagens långa resa hem.

Min tid i Peru var till ända, och det har varit en omväxlande både rolig och givande tid, men även jobbig och utmanande. Jag var varmt välkommen tillbaka, och det känns ju skönt, så vi får se vad framtiden bär med sig.

Jag vill nu passa på att tacka alla er som följt med mig på bloggen och välkomnar er åter framöver när det bär iväg på nya insatser.

Av omtanke av ovana läsare så har jag avstått från att visa en del rena sjukvårdsbilder, men kontakta mig gärna så kan jag visa mer bilder av intressanta åkommor och spännande patientfall, som självklart är avidentifierade. På återskrivande framöver!

Gammal Inkabro på väg till Regnbågsberget.

Gammalt möter nyare.

Det gick att få hjälp upp på berget...

Vackert.

Berg.

Mineraltäta berg, därav färgerna.

Majestätiskt.

Läckert.

Kallt.

Kallare.

Utmanande.

Granadilla på toppen!! Kan det bli bättre!? ;)

Ensamt.

På väg till kondorerna.

Byn där vi ställde bilarna.

Långt till vattnet...

Gruppen samlad.

Svårfångad.

Vacker!

Jag vill också flyga! Tack för mig!!