Snart tillbaks i Shell igen...

Sitter nu i ”loungetältet” på området där vi bott och väntar på att bli skjutsad till flygplatsen. Kl. 14 åker vi härifrån och vi anländer sedan i Quito c.a 23:30. Det blir sedan en natt i Quito innan jag tar bussen tillbaka till Shell imorgon. Så fort jag kommer fram tar jag över jouren från Eckehart, men jag hoppas på att det blir lugnt i början.

Sammanfattningsvis så har det varit en mycket intressant tid här på Haiti. Tufft och långa pass och ska sanningen fram så blir det lite monotont eftersom alla patienter i princip lider av samma sak och man gör samma saker varje dag i från det att man går upp tills det att man går och lägger sig. Det känns ändå som att vi har kunnat göra nytta och det är väldigt kul att se hur snabbt patienterna tillfrisknar, efter lite vätska. Nu är det ju inte alltid ”lite” vätska det handlar om. Rekordet under den tid jag varit här innehavs av en 64-årig man som förbrukade 108 liter!! Han var hos oss i 8 dagar men när han var diarréfri så fick han istället för att åka hem, åka till ett annat sjukhus pga en sannolik malaria. Eftersom vi inte har möjligheter att göra några tester så kändes det bättre, eftersom han var så svag och hade så hög feber att låta honom få behandlas på ett riktigt sjukhus, eftersom han dessutom inte hade kolera längre.

Vad det gäller ”riktiga sjukhus”, så tvivlar jag förresten på att de fungerar särskilt bra...Igår hade vi en mycket dehydrerad 9-månaders pojke med kolera men som dessutom krampade och hade hög feber. Det var inte typiska feberkramper utan snarare meningit eller cerebral malaria. Hur som helst, vi ordnade efter mycket om och men en överföring till det enda sjukhus som ville ta emot honom, men när han väl kom dit så ringde de tillbaka och sade att de inte ville ta emot honom. Eftersom jag inte varit på centrat idag vet jag inte hur det gick för honom, men tyvärr så tror jag inte att han kommer att överleva. Tragiskt!

Nu börjar det närma sig tid för avfärd så det är bäst jag avslutar.

Allt gott!

Mattias

Ett inlägg i dur... :)

Hela dagen har jag gått och tänkt på gårdagens inlägg och att det kanske var lite för beskrivande. Sålunda är det nu redigerat och jag tänkte även försöka skriva ett litet positivt inlägg.

En sak jag gjorde i förrgår och som var otroligt roligt var att följa med helikoptern på en runda till en annan av Samaritan's purse baser. Jag satt fram i en liten helikopter som inte hade dörr vid passagerarsäet och det var mycket njutbart. Piloten var en gammal amerikansk armépilot med drygt 15000 timmar i både helikopter och flygplan, så han var full av erfarenhet, vilket behövdes, eftersom det blåste nåt väldigt. Helikoptern svängde fram och tillbaka, vilket enligt piloten inte var det vanligaste. Än en gång, foton kommer när jag återkommer till Ecuador...

Flygturen gjordes som sagt i förrgår under min lediga dag. När jag blev erbjuden en ledig dag så tackade jag inte nej, utan fick en lugn och avslappnad dag utan alltför mycket effektivitet... Kanske också behövs ibland.

I morgon kväll efter arbetsdagens slut ska vi hälsa på en kusin till vår Ecuadorianska sjuksköterska, som jobbar för FN-trupperna. Han ska ta med oss till hans bas på middag. Ska bli intressant.

På onsdag slutar barnen skolan i Shell och sommarlovet börjar. Tiden har minst sagt rusat iväg.

På återhörande!

Mattias

Ett inlägg i moll...

Idag förlorade vi vår första patient sedan jag kom hit. Jag är inte så naiv att jag inte var förberedd på det, och jag har ju även viss vana av svårt skadade och sjuka patienter som ibland inte överlevt, men det är ändå väldigt tragiskt när man är mitt uppe i det. Jag tänker utelämna detaljer, det kan jag berätta för de som är intresserade, utan det blir lite kortfattat. Blir någon ändå besvärad så får ni hoppa över det här inlägget.

Patienten det handlar om var 33 år gammal och lämnade efter sig fru och tre barn på 3, 5 och 7 år. Han kom till oss kl. 13:35 efter att ha börjat få diarréer idag på morgonen. Han kom in på en bår och var initialt talbar, men förlorade snabbt medvetandet, och dog utan att vi kunde rädda honom. Oerhört tragiskt, och frustrerande, eftersom han hade överlevt om han bara hade kommit in lite tidigare. Det som slår mig är den korta tidsrymden mellan diarrédebuten och döden... Man inser hur det är på de ställen där det inte finns tillgång till intravenös vätskebehandling.

Tyvärr är inte det tragiska slut med det. Eftersom han dog av kolera är riktlinjerna här att han måste begravas inom 6 timmar under särskilda betingelser. Detta innebär att väldigt få Haitier klarar av att uppfylla dessa riktlinjer, av kostnadsskäl. Detta leder till att nästan alla blir begravda i en massgrav för att minimera smittspridningen, något som hälsoministeriet anordnar och bekostar. Jag kan bara försöka tänka mig in i samma situation och vilken otrolig frustration jag skulle känna om det var någon av mina nära och kära. Och detta är en vardag som så många människor lever i, dag efter dag. Tänk vad mycket vi har att vara tacksamma över!!
Självklart lägger en sådan här händelse sordin på resten av dagens arbete, som dock fortgick.

Efter ett antal dagars arbete får man lite rutin på det man ska göra och man vänjer sig också vid de förhållanden som råder på avdelningarna. Något som är beklagligt är att det faktiskt är ett flertal patienter som trots att deras diarréer avtagit vill stanna kvar på avdelningen. Trots alla flugor och alla dofter och det faktum att patienterna ligger på britsar precis bredvid varandra utan någon som helst integritet, väljer de hellre att stanna än att åka hem. Det gör att man undrar hur deras hemförhållanden ser ut...

Klockan drar iväg och jag behöver krypa till kojs. Det blir inte mycket tid över på kvällarna efter att man har sanerat sig, ätit och förberett för nästa dag. Det har hittills dock varit en mycket givande tid. Som rubriken angav så blev detta ett inlägg i moll, beklagar...

Mattias

Kolera, kolera, kolera...

Så har då två stycken 12-timmars pass avslutats här på Haiti. Vi kom hit i förrgår efter en friktionsfri flygresa. Den enda lilla friktionen skulle väl vara det att vi nästan blev strandsatta i Panama... Vår gruppledare hade ansvar för våra flygbiljetter mellan Panama och Haiti och hade de i sin väska. När vi skulle borda planet i Quito så blev dock knarkhundarna av någon anledning intresserade av hans resväska. Så när vi andra fick gå ombord på planet fördes han åt sidan till ett rum fullt med poliser som frågade ut honom en lång stund. Det faktum att hans resväska var fullproppad med droppaggregat , nålar och liknande för vårt arbete gjorde ju inte det hela lättare... Som tur var kunde han dock övertala dem om att vi skulle jobba med kolera och att knarkhunden måste ha nosat upp något annat än knark. Annars hade det kunnat bli bökigt...
Väl framme på Haiti så transporterades vi till Samaritan’s purse lägerområde c.a en halvtimme utanför Port-au-Prince. Vi inkvarterade oss i stora sovsalar med våningssängar. En hangarliknande byggnad med 120 sängar av metall som står tätt intill varandra. De är sköna dock och jag har sovit gott. Kanske också beror på att jag varit ganska färdig när jag väl krupit till kojs...
Området vi bor på vaktas av beväpnade vakter och man kontrolleras varje gång man ska lämna området eller kommer tillbaka. Det finns också två separata grindar med gallerstängsel och vakter med c.a 500 meters mellanrum för att göra det extra krångligt att ta sig in. Man känner sig dock ganska säker här, vilket ju aldrig är fel.
Vid 06:30 varje morgon lämnar vi området för att åka in till slumområdet cité soleil där koleracentrat ligger. Det var tydligen ett slumområde även innan jordbävningen, men det har så klart inte blivit bättre efter all förstörelse. På vägen passerar vi ett antal tältområden och det är ett söndrat land man ser. Vad gäller resan i övrigt är det med hjärtat i halsgropen man åker. Folk kör som galna och vi har sett flera trafikolyckor bara på de få resorna vi hittills har åkt mellan koleracentrat och stället där vi bor.
Väl framme på centrat så indelas vi i olika arbetsgrupper. En triagegrupp, som gör den första bedömningen, en barnansvarig grupp, och resterande personal delas upp på resten av vårdplatserna.
Det finns 240 vårdplatser uppdelat på två stora byggnader . ( För er som är intresserade av foton kommer dessa när jag kommit tillbaka till Ecuador, eftersom internetuppkopplingen här inte tillåter ned eller uppladdningar av filer. )
Den första dagen var jag ansvarig för 40 sängplatser som var fulla med 40 patienter... Så fort jag skrev ut en patient så kom det en ny, vilket ju ett tag kändes lite tröstlöst. Senare på dagen lugnade det dock ner sig något. Idag var jag ansvarig för 80 sängplatser, men rapporterade bara över 55 patienter till nattjouren under kvällen. Det är mycket patienter, men det är inte alla som är jättesjuka, utan man kan hålla dem på en lagom vätskebalans utan alltför mycket problem. En del andra är det dock mer problem med... Nu för tiden mäts inte volymerna av diarréerna eftersom det blev ohållbart med alla patienter. Jag pratade dock med en av de doktorer som varit här tidigare och han gav ett exempel på en patient där de mätte upp 10 liter diarré på 3 timmar! Man inser då hur det kommer sig att kolera obehandlat är en dödlig sjukdom. Tack och lov så är dock frekvensen lyckade behandlingar hög, bara man kan få i patienterna vätska.
Vad gäller patienterna så kommer de först till ett triagetält där de sorteras in i per oral behandling, dvs att de får dricka en vätskeersättning, samt i intravenös behandling där de får dropp. De som dricker gör det i ett tält i anslutning till bedömningstältet och de som ska ha dropp läggs in på en avdelningsplats. Sängarna är antingen tältsängar eller presenningar på en trästomme, alla med ett utskuret hål i mitten. Där under står det en hink som samlar upp diarréerna. De har sedan en hink bredvid sig för kräkningarna. Droppen hängs upp på träställningar som separerar avdelningarna, tillsammans med deras journaler där vi för bok över antalet diarréer, kräkningar, urineringar samt det de får i sig som vätskeersättning respektive dropp. Utöver detta förs självklart upp det vi ordinerar samt parametrar som beskriver hur de mår, precis som i en vanlig journal.
Eftersom sängarna står så tätt blir det ibland att man behöver gå i diverse vätska, men vi har personal som hela tiden försöker hålla efter med klorlösning för att hålla rent.
Klorlösning är också något vi går i om man går ut från det ”smutsiga” området till det ”rena”, t.ex där vi har vår container som används som personalrum. Den är utrustad med AC, vilket är behagligt eftersom det är ordentligt varmt ute.
När patienterna är stabila och inte har haft mer än två diarréer under de senaste 6 timmarna (WHO:s riktlinjer ), får de gå till ett utskrivningstält där de får information om vätskeersättning samt även en del mediciner. Själva antibiotikabehandlingen får de på vårdavdelningen.
Det blev ett långt inlägg det här, men jag hoppas att du orkat följa mig ända hit...
Nu är det dags att sova så att jag orkar upp imorgon. Imorgon blir vi kort om folk eftersom en grupp reser hem, samtidigt som den andra inte kommer förrän imorgon eftermiddag, så det blir spännande att se hur dagen blir.
Ha det gott!

Mattias

Haiti nästa!

Här kommer ett kort inlägg utan bilder med en liten uppdatering om vad vi har för oss. I förrgår kväll fick jag en förfrågan att åka till Haiti under två veckor för att arbeta med kolerapatienter. Igår löste det sig med jobbet i Shell, vad gäller jourer och bokade patienter och imorgon bitti går flyget. Snabba bud, men det ska bli spännande. Jag kommer att arbeta med ett team bestående av tre läkare och två sjuksköterskor i utkanten av huvudstaden Port-au-Prince. Stället vi kommer jobba på heter Cité Soleil Rehydration Center och drivs av organisationen Samaritan's purse. De har fått ett akut behov av personal då kolerafallen ökat explosionsartat den sista tiden. T.ex ska det så kallade triage-tältet där patienter bedöms initialt, varit helt fullt och man tog under en dag emot nära 200 nya patienter. Således kontaktades vår organisation HCJB, för att se om vi kunde sätta ihop ett team för att hjälpa till.

Jag lär återkomma när jag kommer hem igen, eller kanske på plats, beroende på om det finns tillgång till internet.

Ha det gott!

Mattias

Mitt namn är Nampa!

Häromveckan hade jag ånyo förmånen att få åka ut i djungeln för att undersöka och behandla ffa barn anslutna till Compassion International. Denna gång åkte vi till byn Queweriuno, c.a 30 min. flygtid in i djungeln. Stammen vi besökte hör till Waoraniklanen som var de som mördade de 5 missionärerna från missionsflyget MAF, 1956. För den som är intresserad av denna händelse rekommenderar jag boken "Det brutna spjutet" av Steve Saint. Sammanfattningsvis var det en stam som levde ett farligt liv på 50-talet där man sällan levde till gammal ålder pga allt krigande mellan rivaliserande grupper inom Waoranifolket. Nu är de dock mer civiliserade och dödandet har upphört.

Ett exempel från den svunna tiden fick vi dock genom den gamla kvinnan Huewa, som vi undersökte och behandlade under vårt beök. Hon visade oss två ärr hon hade på magen, som var ingångs och utgångshålet för ett spjut som hon spetsades på när hon var ung. Intressant att höra hennes berättelser, som vi fick genom tolk eftersom hon inte talade spanska. Hon gav också namn till oss 4 besökare, något som är en del av stammens kultur. Själv kan jag nu titulera mig "Nampa" , vilket också är namnet på ett högt palmträd man gör pilbågar av.

Första dagen gick vi också på en vandring under drygt en timme till en angränsande bosättning för att tala om att vi anlänt. Blött, lerigt, men mycket vackert. Strax innan vi kom fram, kom vi till en flod där vi var tvungna att ta av oss byxorna och vada för att ta oss över. På vägen tillbaka fick vi dock lift med en pojke i hans kanot. Familjen vi besökte hade ett mer traditionellt hus med köttdelar på tork över elden, blåsrör i taket och en öppen planlösning... Roligt att se.

På väg hem såg vi också resterna av ett gammalt flygplan som kraschat under landning. Det är ju inte så långa landningsbanor i djungeln, vilket gör start och landning lite mer utmanande.

Sedan sist har vi också spelat en match i det fotbollslag jag är med i. Vinst med 3-1, men fortfarande harvar vi oss fram i mitten av tabellen...

Barnen håller i dagarna på med olika idrottsövningar på skolan. Det kallas för Presidential challenge, och de gör ett antal olika övningar. Beroende på de nivåer de presterar får de olika nivåer på sina diplom. De måste t.ex klara olika saker på vissa tider, eller göra ett antal övningar såsom armhävningar, situps, pullups etc. Varje ålder har sina krav och hittills har det gått bra för barnen.

Tänkte avsluta detta inlägg med en liten kontrast. Igår föddes ett gossebarn här på sjukhuset med kejsarsnitt vägandes 5,3 kg. Mamman var 140 cm lång och detta var hennes nionde barn. ( Hon blev efter egen önskan steriliserad under kejsarsnittet...) Vi har också just nu en inneliggande gosse på sjukhuset pga undernäring som är 10 månader gammal och som också vägde 5,3 kg när han kom till oss. Ingen skillnad på vikt men desto större i ålder. Det går åt rätt håll för den undernärda patienten dock, så vi hoppas att det kommer att rätta till sig.

Allt gott från ett regnigt Shell!

Mattias

Vandring till en djungelby

Hej kära bloggläsare!

Efter att ha suttit och försökt få in de sista bilderna i över en timme ger jag nu upp. Ni får nöja er med de bilder jag lade in först, som är de sista i bloggen. Frustrerande och gör att det ibland bär oss emot att blogga... Men nu har jag i alla fall något spännande att berätta!

Nu har även jag fått vara med om en liten trip till djungeln. Det var en läkare som jobbar för Ecuadors hälsoministerium, som frågade om Klaudia Wolff och jag ville följa med till en djungelby och berätta lite om kvinnovård, förlossning, mm. Det ville vi så klart.

Vi åkte först med bil till en stad som heter Santa Clara, det är där de har vårdcentralen som de jobbar på. Det tog oss en timme att ta oss dit. Där bytte vi till en annan bil och åkte sedan på små guppiga vägar i ca: 45 minuter. Där tog vägen slut.

Därifrån fick vi sedan vandra i en timme på en liten lerstig som ibland korsade vattendrag och floder. Det var riktigt hett och de små insekterna ville gärna bitas. Men vilken upplevelse!

Där vägen slutade fanns en flod som vi behövde ta oss över.Vi var fem kvinnor som skulle besöka denna by. Alla hade stövlar utom jag som hade mina vandringkängor. Jag har ett par stövlar men beslutade mig för att ta mina kängor eftersom jag var rädd för att få skavsår. När jag nu såg denna flod ångrade jag mig för ett ögonblick. Mannen som hade kört oss hit sade till mig att ta av mig kängorna och vada över, det gjorde jag. Jag tog mig över med strumpor och skor i händerna och kunde sedan sätta på mig dem och fortfarande vara torr. De andra gick över med stövlarna på men vattnet var djupare än vad stövlarna var och det visade sig att de alla blev blöta utom den sista kvinnan som också tog av sig sina stövlar efter att ha sett vad som hände. Efter en timmes vandrande var vi framme till denna lilla by som hade en skola där 13 elever gick, utspridda i alla åldrar. Under vandringen mötte vi bla rektorn för skolan och det visade sig att de inte hade fått informationen att vi skulle komma. De brukar skicka med någon som är inne i stan budskapet om att hälsoministeriet ska komma och av någon anledning hade det inte gått fram. Rektorn sa att hon varje dag lyssnar på ”radio Puyo” och att de kunde annonsera i radion nästa gång de ska komma. Majoriteten av alla i byn hade tagit sig till Puyo för att delta i ett lokalt firande som ägde rum nästa dag. De som var kvar var några enstaka som var sjuka eller hade sjuka barn. Med andra ord kunde Klaudia och jag inte göra så mycket mer än att titta på när de andra från hälsoministeriet tog hand om de som var sjuka.

Under vår vandring fick vi se kakaoplantor som först blir gröna, sedan gula och sist rosa. Vi fick hjälp av en man, som kom och passerade oss från den by vi skulle besöka, att ta ned en som jag sedan fick med mig hem. Man kan äta köttet och rosta bönorna.

En av kvinnorna i byn hade sju barn, där den sista var åtta månader gammal. Kvinnan var 39 år men såg ut som 60 år. Hon såg mycket sliten ut och jag försökte tänka mig in i hennes livssituation, vilket var svårt. Läkaren från hälsoministeriet undrade om hon ville ha preventivmedel som skulle skydda henne i fem år hon sa; -ja. Läkaren berättade att man sätter in två plaststavar i armen, efter att först ha fått lite bedövning. Läkaren frågade om hon ville göra det idag hon sa genast; –ja igen. Hon fick lägga sig på ett stort bord i ett av husen vid skolan där de troligen har bysamlingar för det var en stor öppen eldplats i huset. Hennes baby var inte glad över att mamma behövde ligga där på bordet, hon grät och var så ledsen.

Hon satt bredvid sin mamma men ville gärna kravla upp på henne, jag försökte hålla i henne så hon inte skulle ta på det som var sterilt. Efter en stund tog en annan mamma hand om babyn, satte sitt eget barn på ryggen och erbjöd babyn sitt bröst som genast blev tyst och började suga. Så okomplicerat! Senare hörde jag att det är ganska vanligt att mor och farmödrarna ammar sina barnbarn. Tyvärr blir de med barn väldigt tidigt, ibland redan vid 15 år och sedan får de sina barn med jämna mellanrum, så oftast har mor och dotter barn i samma åldrar.

Alla barn som var där har fått sina vaccinationer, en av sjuksköteskorna visade mig hur vaccinationskortet såg ut.

När vi var klara med undersökningarna var det dags för vandringen tillbaka. När vi kom till floden där bilen väntade på oss, var jag sjöblöt i svett och gick i floden med skorna på, de var så smutsiga ändå och jag hade helst velat lägga mig i floden med alla kläderna på. Men jag nöjde mig med att blöta ned huvud och armar.

Vilken upplevelse detta har varit att få se människor som väljer att bo så långt bort från civilisationen utan elektricitet och annat. Allt som de behöver måste de frakta med häst eller åsna. Denna by har tur som har så bra kontakt med hälsoministeriet för det finns andra byar som man måste gå flera dagar för att komma till. Tex.nästa resa Mattias ska göra då de måste åka flyg för det är så långt in i djungeln.

Mattias har också gått med i ett korplag i fotboll, igår spelade dom en match igen och denna gång vann dom med 3-1. Mattias gjorde alla tre målen, det ryktas om att hans knallgula fotbollsskor är magiska. Det var de enda skor som fanns i hans storlek så han hade inte så mycket val.

Till sist en bild på våra växande kattungar, visst är de söta!

Den gråa kattungen till vänster var med om en olycka för några veckor sedan. Kattmamman hade burit upp kattungen på utsidan till fönstret på övervåningen där hon tidigare har kunnat ta sig in men nu hade vi satt för fönstret. Hon såg ut att vara fast där uppe, jag och Mattias stod nedanför för att försöka locka ned henne, rätt som det var tappade hon taget om kattungen och vi hann inte fånga kattungen som föll fyra meter rätt ned på betongen. Dagen efter var det blod runt nosen och han andades rossligt. Vi trodde båda att han skulle dö men efter några dagar var han som vanligt igen. Till barnens stora glädje.

Kram från Gabriella